Likt många andra vasungar, har även jag spenderat mycket tid (i mitt fall fyra somrar) på Vasa centralsjukhus. I somras fungerade jag för första gången som läkarvikarie på jouren. Att få tala mitt eget modersmål kändes hemtrevligt för både läkare som patient. Specialsjukvården på stans stora sjukhus kändes lite mindre skrämmande för gamlingarna som blivit vana med svenskspråkig service i sin hembys lilla hälsostation. Jag har själv ringt kardiologen mitt i natten och bett honom hoppa i bilen för att komma och göra en akut ballongvidgning åt en patient som nyss fått en svår hjärtattack. Om Vasa centralsjukhus förlorar sin rätt till fulljour skulle detta inte varit möjligt – patienten skulle varit tvungen att åka ambulans till Seinäjoki eller Uleåborg för att få det livräddande ingreppet utfört. I sådana fall handlar det inte ens om att patienten i fråga knappast skulle få betjäning på svenska – patienten skulle helt enkelt, oavsett modersmål, ha en betydligt sämre chans att överleva. ”Time is myocardium”, sägs det. Och en extra timme eller två i ambulansen har våra österbottniska mor- och farföräldrar inte tid med.
Om Vasa centralsjukhus förlorar sin fulljour finns det risk för att sjukhusets status sjunker i studerandes och specialiserandes ögon. Detta kunde vara katastrofalt i och med att det redan nu är svårt att rekrytera kunnig, tvåspråkig personal till Vasa. Centralsjukhuset har gång på gång visat sig ha utomordentliga vårdresultat till exempel i behandlingen av hjärninfarkter – även här är det livsviktigt att trombolysbehandlingen sätts igång inom 4,5 timme efter stroken. Skall patienten, till exempel i Replot, verkligen hamna åka en timme extra i ambulansen för att nå ett sjukhus med vårdberedskap? Ingen vasung vill se detta scenario bli verklighet i sin hembygd.
Vasa nation stöder manifestationen för Vasa centralsjukhus inkommande lördag, och vill poängtera hur viktig sjukhusets fulljourstatus är för oss och för våra nära och kära. Det skall inte behöva vara en tursam bonus att få vård på sitt eget modersmål – det skall vara en självklarhet.
Alexandra Lehtonen, medicine kandidat
